måndag 2 augusti 2010

Skrivkramp eller bara livet självt?

Det här året, som bara har kommit lite drygt halvvägs, har varit ett av de svåraste i mitt liv. I julas upptäckte vi att min mamma var sjuk, den femtonde januari opererades hennes hjärntumör bort och den trettionde maj dog hon. Det har varit en intensiv tid med många sjukhusbesök, begravning, lägenhetsröjning och allt annat som följer på sådant här. Alla som mist någon nära anhörig vet förmodligen vad jag talar om. Att det sedan var några intensiva arbetsmånader innan semestern, månader som blev än mer intensiva eftersom jag då och då tog ledigt flera dagar i sträck för att sitta hos mamma, gör inte saken bättre.

När något sådant här händer tenderar man att uppfyllas av det. När man inte rent praktiskt tar itu med saker så tänker man på sin situation eller sörjer. För mig var det mest av de sista eftersom jag har en bror som tog hand om det praktiska. Jag behövde bara åka och sitta hos mamma då och då men det var jobbigt på sitt sätt. Sista gången jag talade med mamma var i januari efter operationen men sista gången jag samtalade med henne på riktigt var i september när jag var nere för bokmässan. Då var hon redan sjuk men tillräckligt klar i huvudet för att kunna föra ett samtal.

Som är vanligt i svåra stunder så höll jag mig ibland uppe med ren viljeansträngning men någonstans på vägen tappade jag orken för allt annat, som till exempel den här bloggen. Det gjorde mig ledsen eftersom jag är väldigt förtjust i min lilla blogg och verkligen inte vill att den skall dö, men trots att jag faktiskt läste en del så uppstod en spärr mot att skriva.

Jag drabbades av skrivkramp. Långa vakna nätter författade jag i huvudet långa inlägg både för den här och den andra bloggen, ibland kom jag så långt som att skriva ner mina tankar på papper men när jag satte mig vid tangentbordet kom jag sällan längre än till att skriva en rubrik. Sedan lade jag patiens istället. Det var som om kopplingen mellan hjärnan och fingrarna hade försvunnit. Jag kunde inte hitta ord för det jag hade känt så starkt under nattens författande och det var som att förlora en del av sig själv. Jag tror att delvis stod det här stora jobbiga som hände i vägen. Jag var så uppfylld av det och ville prata om det men hade egentligen ingen att prata med eftersom jag alltid vänt mig till mamma. Det kändes olämpligt att skriva om det här, särskilt sedan jag gjort om bloggen till en bokblogg. Att jag väljer att göra det ändå nu är i en förhoppning att det skall bryta den onda förtrollning som har kommit över mig, att jag skall kunna gå bortom den mur som byggts upp.

Jag sörjer fortfarande, eller snarare är det nu när allt är över som jag sörjer på riktigt. Det är ganska skönt att tillåta sig att känna sorg, att acceptera plötsliga gråtattacker för att sedan snyta sig och leva vidare med allt vad det innebär av glädje och bekymmer. Det är en del av livet.

8 Comments:

snowflake said...

Så tråkigt med din mamma.
Jag tycker att det låter klokt av dig att tillåta dig att sörja ordentligt. Inte försöka tvinga dig själv till att vara duktig och högfungerande, mer än det som du ändå måste i olika andra sammanhang.

Boktoka said...

Det måste verkligen ha varit en jobbig tid för dig.

Skriv när och om du vill, och skriv vad du känner för. Bloggen finns alltid kvar även om du skriver mer sällan eller inte alls under perioder.

Känn ingen press och se till att ta hand om dig istället.

Full bokhylla said...

Det var tråkigt att höra! Beklagar sorger. Skrivkrampen går säkert över, och så småningom kanske du istället finner tröst i skrivandet. Var sak har sin tid, som det heter!

Arina said...

Jag skrev en lång kommentar som bara försvann och gör en liten test.

Arina said...

Tack. Jag mår faktiskt ganska bra och har inte förlorat förmågan att känna glädje över de små sakerna i livet. Sorgen och glädjen samsas ganska bra om utrymmet.

Problemet var inte att jag inte ville eller orkade skriva utan snarare att jag inte kunde och det kändes som om jag tappat bort en bit av mig själv. Lyckligtvis tror jag att det håller på att lätta nu för jag känner en stark lust att skriva.

Jag är nämligen väldigt förtjust i min lilla blogg men har inte så många läsare och vill inte tappa dem jag har för att jag uppdaterar för sällan. Jag vet att risken är stor, det räcker att gå till mig själv för att se bevisen.

Marias bokliv said...

Beklagar sorgen! Jag hoppas att du har bra personer att prata både sorg o glädje med så du kan få lätta på trycket. Det är inte så konstigt om man känner det som om man tappat en bit av sig själv i det läget. Det är ju så. För mig tog det rätt lång tid att landa i att jag skulle "stå själv" och inte kunde ringa mamma för att få råd (hon gick bort i cancer 2006). Skriv när du orkar och när flödet kommer tillbaka är det "bara" att jobba upp flödet igen. Om jag dömmer efter mig själv blir man bara lycklig om en favoritbloggare gör come-back /Maria

Marias bokliv said...

eh, jobba upp besöken skulle det stå ju...

Arina said...

Tack för dina vänliga ord.

Det finns personer i min omgivning och framför allt har jag många syskon att dela både glädje och sorg med.

Det är konstigt för hur gammal jag än blir så saknar jag ändå någon att fråga om råd om de där vardagliga små sakerna, som hur länge det egentligen är rimligt att man skall behöva koka färskpotatis.

Det var tråkigt med din mamma, jag hoppas att du hann säga och fråga om allt viktigt.