Om läsning (Proust)

Denna boks lilla format gjorde den till en lämplig bok att ta med och läsa på lunchen. Trodde jag. Boken är visserligen liten till omfånget men inte till innehållet och den kräver både koncentration och eftertanke, och gärna ett anteckningsblock. Kanske inte den mest lämpliga boken att läsa i ett bullrigt tryckeri.

Prousts språk är snirkligt och snårigt med långa, ibland mycket långa, meningar. Under beskrivningarna av barndomens läsning ger det en underbar närvarokänsla. Men när han börjar sitt resonemang om betydelsen av och faran med läsning tappar jag tråden och får läsa om både en och två gånger för att hitta den igen.

Proust menar att läsningen i sig aldrig kan ge sanningen utan att man måste söka den inom sig själv. Läsningen kan vara en hjälp till ett rikare själsliv, men kan inte själv utgöra det.

Läsningen befinner sig vid tröskeln till det andliga livet; den utgör det inte.

Han menar att läsningen är farlig om man låter sig serveras sanningar i stället för att söka dem inom sig själv. I detta ligger en paradox, då det ju är just detta han gör, serverar oss sin sanning.
Vidare jämför Proust läsningen med vänskap. Böckerna och dess författare blir vänner som man kan umgås med helt på sina egna villkor. Jag tycker den tanken är vacker. Den stämmer väl överens med min egen uppfattning om litteratur och läsning.

Jag är inte helt säker på vad jag tycker om boken. Den är intressant och bitvis mycket vacker. Det är intressanta idéer som förs fram och den kräver en hel del av mig som läsare. Det tycker jag inte är något negativt, tvärtom. Men samtidigt har Proust en tendens att brodera ut och flyta iväg som ger mig lust att säga åt honom att hålla sig till ämnet. Det är bara det att jag har glömt bort vilket ämnet är. Men jag är glad att ha läst den och hoppas att jag någon gång i framtiden får diskutera den med någon.